Barnen bländar i Matilda the musical

Så här går det till när ett operahus förvandlas till ett bibliotek: titlar staplas på höjden och bredden. Mellan dem placeras hyllor med baksidorna utåt: så framträder ett arkiv för fiktionen, bortom alla ämnesklassifikationer.
Pärmarna till stora böcker vänds åt sidan och skapar rum i rummen: väggarna härinne tapetseras med slingrande textrader, som kanske hämtats från boken om Matilda, Roald Dahls säregna bokslukartjej.
Matilda alltså. En hel recension skulle kunna ägnas åt att försöka begripa vem hon är, och vem hon blir i Malmö operas uppsättning av ”Matilda the Musical”. Ett särbegåvat barn. En superhjälte i skoluniform. En släkting till Pippi, med utsläppta flätor och blixtrande hjärna. En mini-poet, som med Jonas Forssells översättning i munnen spänner sin blick i världen.
Alla dessa dimensioner ryms i den flickfigur som med Matilda Gross rör sig som ett sjungande krutpaket genom den nästan tre timmar långa föreställningen. Bredbent och med händerna i sidorna sjunger hon om stillheten och mildheten i stormens öga: hon är helt enkelt underbar!
Roald Dahl är väl i princip ett lika självklart inslag i barnkammarlitteraturen som Astrid Lindgren: boken om Matilda har alltsedan 1988 lästs av nya bokslukargenerationer och älskats för allt det hon representerar: djärvheten, fantasin, överlevnadsinstinkten.
Men det dröjde ända till 2010 som musikalversionen fick premiär med Royal Shakespeare Company – alltsedan dess har priserna regnat över Dennis Kellys och Tim Minchins musikdramatiska samarbete, som numera knoppat av sig i uppsättningar i olika delar av världen. Att Malmö står som värd för den nordiska premiären får vi tacka operans chefsregissör Elisabeth Linton för: detta lär vara hennes favvo-musikal.
Med detta sagt: det finns en risk att en framgångsmusikal som denna blåser upp sig i händerna på varje nytt produktionsteam. Att succén lite grand tas för given och att originalets spänningar – det psykologiska allvaret – riskerar att försvinna.
Något av detta kan anas i första akten, som trots det färgstarka sceneriet känns lite grand som en presentationsrunda. Matildas usla vårdnadshavare, familjen Wormwood, är till exempel en svassande karikatyr av ett dysfunktionellt hem, menat att roa, men samtidigt så glättigt gestaltat att jag kommer på mig om att förlora intresset.
Efter paus faller alla dramatiska bitar på plats och rollerna framträder i all sin bitterljuva absurditet: Åsa Fångs ärkebitchiga morsa får ursäkta – priset för bästa vuxenroll går till David Lundqvists transa till rektor Agatha: med håret i snipig knut och klackskor på de stora fötterna domderar hon både gymnastiskt och vokalt.
Linda Olssons Fröken Honey ser i sin tur ut som om hon fiskats direkt ur honungsburken: ett fint porträtt över den överraskande styrkan som bor i en söt sopran. Marianne Mörcks Fru Phelps för en mer undanskymd tillvaro inne i biblioteket: istället för sagoberätterska agerar hon lyssnerska.
Men framför allt är detta barnens uppsättning. Samspelet bland de tio unga sitter som en musikalisk smäck: tajt, rappt och med ljuvliga individuella tonfall. Oliver Palms ljudande framför svarta tavlan bildar raffinerad komik, medan Thia Skogmars bästis till Lavendel bygger ett eget smygsprittande universum.
I sluttriumfen ”Vi är upprorsungar” golvar detta kollektiv vem som helst: det går liksom inte att värja sig mot trycket av stampande fötter, knutna nävar och Joel Yebios ylande gossopran i mitten. Mina tankar går till alla skolkande miljöaktivister under fredagens Fridays for Future. För att sätta sprätt på klimatdebatten krävs kanske lite – musikal?