Vänstern fäller avgörandet

UPPDATERAD:

PUBLICERAD:

För att inte ge ett, enligt deras egen definition, extremparti inflytande så är Centern och Liberalerna beredda att släppa fram en rödgrön regering, vilket dock kräver stöd från ett annat extremparti, också det enligt deras egen definition. Hyckleri är bara förnamnet.

Finner sig Jonas Sjöstedt i att vara dörrmatta åt Stefan Löfven?
Foto: Erik Mårtensson/TT

Som väntat så sade både Centerpartiets förtroenderåd och Liberalernas partiråd i helgen ja till den överenskommelse som slutits mellan dem och Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bara hos Liberalerna fanns det många som tvekade, men det var ändå två tredjedelar som röstade för under söndagens partiråd.

Därmed har det märkliga situationen uppstått att det slutliga avgörandet, som lär komma redan under måndagsförmiddagen, landar hos Vänsterpartiet, ett parti som överenskommelsen tar tydligt avstånd ifrån. Ironin är påtaglig. För C och L utmålar numera V som ett extremparti på ena ytterkanten, likställt med Sverigedemokraterna på den andra kanten. Och det var för att man inte kunde tänka sig att släppa fram moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister då denne skulle vara beroende av stöd från SD som man i stället vände sig till Socialdemokraterna.

För att få igenom sin överenskommelse och för Stefan Löfvens fortsatta statsministerskap så har man gjort sig beroende av Vänsterns välvilja. Något motsvarande för Kristersson fanns tydligen inte på den centerliberala kartan.

Fast frågan är om de kommer att få det stödet från Vänstern. I själva överenskommelsen säger man att målet är att hålla samma Vänsterparti borta från allt inflytande. För Vänsterpartiet är detta rent förnedrande skrivningar, och reaktionerna har varit starka från många vänsterpartister ända sedan i fredags, bland annat från förre partiledaren Lars Ohly. Och det går att förstå dem. Varför skulle de bidra till att släppa fram en regering som skulle behandla dem på det sättet, och till råga på förbundit sig att driva liberal politik (oaktat att sannolikheten för att mycket av den politiken kommer att genomföras är mycket liten)?

Enligt uppgifter till TT under söndagen lutar det också åt att V kommer att säga nej, och alltså trycka på röd knapp tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i den statsministeromröstning som är planerad till på onsdag (om nu inte talmannen kommer med annat besked under måndagen). Då faller hela upplägget.

Skulle V ändå bestämma sig för att släppa fram Löfven på de här premisserna så har man gjort sig själva politiskt irrelevanta. Eller också har de fått underhandsbesked från S om att det nog i praktiken inte kommer att bli så mycket bevänt med all centerliberal politik när man väl säkrat statsministerposten och kan begrava det mesta i långdragna utredningar.

Även om det varit nästan knäpptyst från socialdemokratiskt håll så kommer de också att brottas med kraftig intern kritik, särskilt från sin fackliga gren. Byggnads ordförande Johan Lindholm säger att överenskommelsen är “ett slag i ansiktet på Sveriges löntagare och fackföreningsrörelse” och att de minsann inte skall “sitta still i båten” utan istället “försvara våra medlemmars intressen med all vår kraft”.

Redan under måndagen kan det hela sluta med pyspunka, men då har i alla fall S lyckats med att driva en påle rakt igenom hjärtat på det borgerliga samarbetet. Det är ett tappat förtroende mellan de forna allianspartierna som det kommer att ta oerhört lång tid att reparera. Och det var kanske det som var Socialdemokraternas mål från början.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.