Varför protesterar fransmännen? – "Det fanns en tid då Frankrike hade en röst

I Frankrike har det traditionellt funnits ett starkt statligt inslag i industri och näringsliv. Samtidigt har också statens sociala ansvar betonats. I dag är kritiken mot statsledningen hård.

Fransmännen konfronteras med nya marknadsliberala regler – och det här stöter på protester. Om man blickar tillbaka kan man konstatera att efterkrigstidens Frankrike var relativt oberoende. Landet – representerat av de Gaulle – valde att inte delta i Natos kommandostruktur. Också i europeiska sammanhang markerade Frankrike sin specifika franska orientering.

Inte heller den franska vänstern var särdeles transatlantisk.

Frankrike hade en politisk ryggrad

Den här traditionen fortsatte under president Jacques Chirac som tillsammans med Tyskland under Gerhard Schröder motsatte sig den invasion som Storbritannien och USA planerade i Irak.

År 2003 riktade sig Frankrike i FN:s säkerhetsråd mot planerna på det krig som också FN:s generalsekreterare Kofi Annan fördömde som illegalt.

– En sådan politisk ryggrad från europeisk sida antydde att ”den gamla kontinenten” hade en egen röst i världshändelserna, säger fil.dr. Jan-Ivar Lindén som länge har följt med den franska politiken.

År 2005 röstade fransmännen (54,68 procent) mot en europeisk konstitution som skulle knyta ihop medlemsländerna i EU och underställa dem stränga, ekonomiskt motiverade regler.

Strax efter folkomröstningen, under Nicolas Sarkozys tid som president, lanserades det så kallade Lissabonfördraget. Det var ett lätt omformulerat, men substantiellt identiskt fördrag som antogs utan folkomröstning.

– Det var inte fråga om enbart EU:s stränga föreskrifter utan också den tilltagande transatlantiska orienteringen i Natos skugga – något som bryter mot fransk tradition, konstaterar Lindén.

– Fransmännen har inte glömt att folkviljan negligerades på det här sättet.

President Nicolas Sarkozy lät Frankrike återinträda i Natos kommandostruktur och bedrev en mycket offensiv utrikespolitik, bland annat genom att aktivt medverka i invasionen av Libyen, säger Lindén.

Frankrikes president Nikolas Sarkozy träffade Libyens diktator Muammar Ghaddafi  sommaren år 2007, drygt en månad efter sitt tillträde som president

Frankrikes president Nicolas Sarkozy och den libyska ledaren Muammar Gaddafi 2007
Frankrikes president Nikolas Sarkozy träffade Libyens diktator Muammar Ghaddafi sommaren år 2007, drygt en månad efter sitt tillträde som president
Bild: EPA-EFE/SABRI ELMHEDWI
Frankrike,Nicolas Sarkozy,Muammar Gaddafi

– När den borgerliga kandidaten Sarkozy förlorade mot socialistpartiets François Hollande i presidentvalet 2012 var det många som trodde på en grundläggande förändring både i utrikespolitiken och i den ekonomiska politiken. Besvikelsen blev därför stor när inga större förändringar skedde.

Frankrike aktivt med och stödde syriska rebeller

President Hollande verkade vara redo att i Syrien återupprepa Sarkozys libyska misstag, konstaterar Lindén.

Inga direkta angrepp företogs, men Frankrike var tillsammans med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Storbritannien och USA en aktiv part i stödet till de syriska rebellerna.

– Hollandes utrikesminister Laurent Fabius lovordade rentav (i ett bidrag som länge upprörde på nätet) det ”goda jobb” (bon boulot) som terroristnätverket al-Qaida utförde i Syrien, påpekar Lindén.

Enligt Lindén skulle den här ”regime change-politiken” antagligen ha fortsatt om inte jihadistattackerna i hjärtat av Frankrike hade fått folkopinionen att svänga.

– En mycket avslöjande dokumentär för France2 av Samah Soula (Syrie. Le grand aveuglement) bidrog till att ifrågasätta den politik som helt eller halvt hade demonterat Irak, Libyen och Syrien, och tvingat stora folkströmmar mot Europa.

Tystnaden före stormen. Ett franskt jaktplan väntar på att få lyfta och flyga mot Syrien.

Franskt engagemang i Syrien
Tystnaden före stormen. Ett franskt jaktplan väntar på att få lyfta och flyga mot Syrien.
Bild: EPA/ECPAD
Frankrike,Syrien

Fransmännen började känna sig maktlösa

Lindén konstaterar att utkomstmöjligheterna samtidigt började försämras i Frankrike.

– Den sociala misären tilltog, utbildning och hälsovård råkade i kläm, och infrastruktur som järnvägsnätet försummades med fatala konsekvenser – inte minst i glesbygden.

Självmordsstatistiken speciellt på landsbygden och i mindre städer sköt i höjden.

Den folkliga känslan av maktlöshet ökade också av det franska valsystemet där komplexa partiapparater avgjorde kandidatlistorna.

Enligt Lindén blev saken inte bättre av att det borgerliga blocket och socialistpartiet förde en likartad politik som skapade ett intryck av att det inte längre spelade någon roll vem som hade makten. Konsekvensen blev att valdeltagande ofta var mycket lågt.

Emmanuel Macron tillsammans med sin fru Brigitte Trogneux.

Emmanuel Macron och hans hustru Brigitte 2015
Emmanuel Macron tillsammans med sin fru Brigitte Trogneux.
Bild: EPA/YOAN VALAT
Emmanuel Macron

Här träder Emmanuel Macron in från bankvärlden

Det är nu Emmanuel Macron träder in på arenan.

Macron var François Hollandes rådgivare men blev senare Hollandes motkandidat.

– Macron lyckades konkurrera ut Hollande och försatte samtidigt hela socialistpartiet i en kris som partiet ännu inte har återhämtat sig ifrån, säger Lindén.

Macron skulle ursprungligen vara ett alternativ till etablissemanget

Med devisen En marche (“På väg”) alstrades bilden av Macron som ett alternativ till etablissemanget, trots att han kom från den franska elithögskolan ENA (École nationale d’administration).

Emmanuel Macron på valtillställning i Parc des Expositions i Paris i december 2016.

Emmanuel Macron på valtillställning i Parc des Expositions i Paris i december 2016.
Emmanuel Macron

Emmanuel Macron lovade “rädda”Frankrike. De som röstade för Macron i presidentvalet fjol hade lyssnat på hans tal om att han som skulle förändra Frankrike.

Nu har presidenten ändå fått spänningarna att tillta i hela nationen. Fransmännen har tappat sin tilltro till Macron. Många anser att han inte ha lyssnat på folket och de upplever honom som arrogant. Han kritiseras för att sitta tyst i sitt elfenbenstorn utan att ta sitt ansvar.

Nu finns det ingen återvändo. Förr hade vi de rika, medelklassen och de fattiga. Nu har vi de mycket rika och de fattiga – och ingenting där emellan.― Byggarbetaren Fabien Mauret i The Guardian

Jan-Ivar Lindén konstaterar för övrigt att de franska medierna unisont stödde Macron under presidentvalskampanjen, och att Macron i dag lever med detta arv och därmed förknippade förväntningar.

De gula västarna protesterar mot “la macronie” och åtstramningspolitiken

Den mycket heterogena rörelsen “De gula västarna” (” Les gîlets jaunes”) som nu skakar om Frankrike började som en reaktion mot en höjning av bränsleskatten – men de grundläggande orsakerna till protesterna är den fortgående åtstramningspolitiken.

  • De franska gräsrötternas revolt inleddes den 17 november.
  • “De gula västarnas” protest fokuserade till en början på höjningen av dieselskatten som skulle ha drabbat de franska hushållen hårt.
  • Senare har protesterna utvecklats till en allmän protest mot Macrons och regeringens politik.
  • De som drar på sig de gula reflexvästarna och går ut på gatorna representerar ingen enhetlig politisk inriktning; de har olika bakgrund och är i olika åldrar.
  • President Emmanuel Macron kritiseras för att inte se den så kallade vanliga människan. Macron anses favorisera rika personer och inte göra någonting för att hjälpa de fattiga.
  • Macron – en tidigare framgångsrik affärsman, bankman och ekonomiminister – kom till makten år 2017 med löften om att han skulle granska den franska ekonomin, sätta fart på tillväxten och dra till sig utländska investeringar genom att göra Frankrike attraktivt för affärsverksamhet. Han skulle förändra Frankrike.
  • Macron införde snabbt förändringar på arbetsmarknaden. Det blev enklare att anställa och säga upp folk. Han stod bakom en pensionsreform som väckte ont blod.
  • Regeringens beslut att gå vidare med en höjning av bränsleskatter från och med januari väckte ilska framför allt på landsbygden och i ickeurbana områden där många använder bil för långa sträckor.
  • Macrons ageranden har lett till att han kallas “de rikas president” eftersom han vill anpassa sig till den stora affärsvärlden, och bland annat har sänkt skatten för de riktigt rika. De som har det svårast ekonomiskt har samtidigt fråntagits tidigare förmåner. Missnöjet med presidenten har stadigt ökat bland arbetarbefolkningen och medelklassen som försöker få sin ekonomi att gå ihop.

– Rörelsen har småningom utvidgats till en generell protest mot de styrande neoliberala kretsar – ” la macronie” – som i allt högre grad uppfattas som ett verktyg för de privilegierade skikten (med den nyligen avskaffade förmögenhetsskatten som ett rött skynke), säger Lindén.

En revolution som startade på nätet

“De gula västarna” är olik varje annan rörelse som har förekommit i Frankrike efter andra världskriget eftersom den uppstod på nätet utan att det fanns någon klar ledare eller något fackförbund eller parti som stod bakom den.

Rörelsen består av en salig blandning: En del är helt opolitiska och en del är vänstersinnade och rädda för nationalism. En del har röstat på Le Pen och en del hör till miljörörelsen. En del motsätter sig EU eftersom EU ses som en institution där man värnar om ohejdad kapitalism.

Polisen stoppar demonstranter på  Champs-Élysées på lördag förmiddag.

De gula västarna” i Paris 24.11.2018
Polisen stoppar demonstranter på Champs-Élysées på lördag förmiddag.
Paris,Demonstrationer

Demonstranterna beklagar sig över att det är de fattiga som måste bära hela den tunga skattebördan och att staten använder de allmänna skattemedlen på fel sätt i samhället.

Landsbygden och mer perifera områden blir åsidosatta, och statliga stöd går huvudsakligen till att upprätthålla den politiska elitens livsstil, säger demonstranterna.

Det finns inget fungerande parlamentariskt motstånd

Eftersom regeringen till följd av valsystemet har en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen finns det inte heller något fungerande parlamentariskt motstånd i Frankrike, säger Jan-Ivar Lindén.

– De politiska institutionerna ses inte längre som representativa – något gynnar dem som förordar utomparlamentariska påtryckningsmetoder. Nyval i Frankrike skulle kanske vara en möjlighet, men ligger inte i presidentens intresse.

Det är inte förvånande att en stor protestvåg rullar över Frankrike

Macron gick till val med uttalanden om att han var den enda som kunde hålla tillbaka nationalism och extremhögerns Marine Le Pen.

Lindén påpekar att valdeltagandet var mycket lågt då Emmanuel Macron blev vald till president i den andra valomgången: 12 miljoner röstberättigade lät bli att rösta, 4,1 miljoner avgav ogiltigförklarade röster och dessutom fanns det 4 miljoner som inte var inskrivna i den aktuella röstlängden.

De franska presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron inför den sista TV-debatten.

Marine Le Pen och Emmanuel Macron
De franska presidentkandidaterna Marine Le Pen och Emmanuel Macron inför den sista TV-debatten.
Bild: EPA/ERIC FEFERBERG / POOL MAXPPP OUT
Marine Le Pen,Emmanuel Macron

Emmanuel Macron blev vald med 20 miljoner röster medan Marine Le Pen fick 10,6 miljoner.

Enligt Lindén är det inte alls förvånande att en stor protestvåg kan rulla över Frankrike.

Protestvågen är allt annat än enhetlig – partierna vet inte hur de ska förhålla sig

Lindén anser att det är svårt att se hur något av de existerande partierna skulle kunna göra anspråk på rörelsen De gula västarna.

– Det är svårt att stöda eller inträda i något som inte har en linje, utan uttrycker en mängd mycket olikartade tendenser.

– De facto har både Nationella samlingen (Rassemblement national, f.d. Front national) och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike (La France insoumise) förklarat att de sympatiserar med de gula västarna. Partierna har ändå inte gjort några nämnvärda försök att ingå i rörelsen. I de tidigare maktpartierna (Les républicains och Parti socialiste) är inställningen närmast avvaktande.

Enligt Lindén har vissa mindre partier som den politiskt brett förankrade EU-kritiska Union populaire republicaine nu börjat notera en stark tillströmning av nya medlemmar.

– Det faktum att protesterna också drar till sig mycket målmedvetet agerande våldsverkare underlättar inte heller ställningstaganden, påpekar Lindén.

De gula västarna, demonstration i Paris november 2018

Våldsamheter vid Triumfbågen i Paris 28.11.2018.
De gula västarna, demonstration i Paris november 2018
Bild: AFP / Lehtikuva
Frankrike,Paris,Emmanuel Macron,demonstrationer (samhälleliga händelser)

“Hela statsidén lider av att våldet kommit in i bilden”

Allmänt taget sker en upptrappning där våldet tilltar på bägge sidor av barrikaderna. Jan-Ivar Lindén anser att själva statsidén – det vill säga idén om en representativ politisk institution som värnar om medborgarnas säkerhet och livskvalitet – blir lidande när en situation tillåts spåra ur på det sätt som nu är fallet.

Han konstaterar att ett nytt säreget drag i protesterna ändå är att ordningsstyrkorna ibland har solidariserat sig med de gula västarna.

– Det skapar snabbt en egen dynamik på nätet när ordningsväktare och demonstranter i videoinspelningar tillsammans kan stämma upp i Marseljäsen. Ett av polisens fackförbund har rent av i denna situation utlyst strejk.

Kan en så här brokig rörelse bli långvarig?

Lindén frågar sig om den den relativt rurala rörelsen De gula västarna kan sammanflyta med andra rörelser som tidigare har satt Frankrike i gungning: mer urbant betonade vänsterrörelser, proteströrelser i metropolernas förorter, studentrörelser samt de politiskt aktiva gymnasisterna.

– Mycket tyder på att de inbördes olikheterna utesluter en långvarig samverkan, även om det har talats om “kampernas konvergens” (la convergence des luttes).

Samhörighetskänslan sägs vara stark bland “De gula västarna”, och gemenskapen har stärkts betydligt av den gemensamma ilskan.

Regeringens kortvariga löften tros inte kunna häva den explosiva situationen

De åtgärder som den franska regeringen nu har tillkännagett – att avstå från den utannonserade skattehöjningen under år 2019 – är knappast tillräckliga för att häva den explosiva situationen.

Lindén frågar sig också i hur hög grad EU genom sina strikta krav på medlemsländer bidragit till den problematiska situationen.

– I Grekland och Italien finns en i vissa avseenden liknande problematik som den i Frankrike, påpekar Lindén.

Något som många gula västar har reagerat starkt emot är de ekologiska argumenten för att höja bränsleskatten.

Det konstaterades att personer som å yrkets vägnar måste använda sina dieselfordon inte genom höjda bränsleskatter kommer att köra mindre, utan enbart betala mera.

– Den ekologiska fördelen uteblir – och den sociala nackdelen kvarstår, konstaterar Lindén.

Bränslet i flygtrafiken och de maritima transporterna anses kunna vara ett bättre objekt för ekologisk skattepolitik.

Lindén säger att det här onekligen berör ett grundläggande problem för den så kallade globaliseringen som uttryckligen innebär enorma transporter över jordklotet.

– Om global frihandel innebär att i namn av fri konkurrens transportera varor tvärs över jorden förefaller den globala frihandelsprincipen i sig att utgöra inte enbart ett socialt utan också ett avgörande ekologiskt problem.

En inskränkt skatteprotest får inte undanskymma de verkliga problemen

– Att reducera det som finns i bakgrunden av den franska protestvågen till en inskränkt skatteprotest, tenderar att undanskymma den här underliggande problematiken, anser Lindén.

– Det handlar också om hur befolkningen i olika länder lider under en ideologiskt stiliserad, och samtidigt mycket verklig ekonomisk dynamik.

Den eurasiska kontinenten viktig i dag

– Många i Frankrike anklagar Macron för en alltför stor undfallenhet – först gentemot USA, och – efter en viss tendens till emancipation på det hållet – också i förhållande till den finansiella stormakten Tyskland.

Lindén konstaterar att relationerna på den eurasiska kontinenten för Europas del förmodligen är långt viktigare än den transatlantiska konstellationen. Också USA:s intressen börjar allt mer gälla relationen över Stilla havet och den traditionella maktsfären söderut.

– För Europas del kunde det här kanske erbjuda möjligheter till en mer avspänd framtid och i bästa fall också nya modeller för den ekonomiska politiken.

– Det är inte att undra på att hela Europa med spänt intresse följer händelserna i Frankrike.

Jan-Ivar Lindén undervisar i filosofi vid universiteten i Heidelberg och Helsingfors. Han har också vistats i Frankrike i många år.

Övriga källor: Reuters, The Guardian