Varför inte slå igen riksdagen i fem och ett halvt år?

Jojo, jag vet att Nationalmuseum ligger i Stockholm, men det är faktiskt NATIONALmuseum, så kom inte och påstå att det här är något slags lokaljournalistik. Vi har en huvudstad. Lär er att leva med det.

Alltså, Nationalmuseum är en makalös framgång. Köerna ringlar kvarterslånga, det mmmas och ooohas oavbrutet bland dem som kommer in, man hör samtal om ”internationell klass” och ”fantastiska färger”.

Men just den här texten handlar inte om det. Den handlar om det som kom före framgången.

I februari 2013 låste Nationalmuseum sina dörrar. Det dröjde drygt fem och ett halvt år innan de öppnades igen. Fem och ett halvt år låter som en evighet med tanke på det upphetsade tempo som allt sker i numera. Man blir nästan förvånad att någon kan planera så långt framåt. Men så var det.

Adjö. Vi ses om fem och ett halvt år.

Jag gillar det där. En välbehövlig vila. Det finns ett självförtroende i att dra sig undan så länge, utan att oroa sig för att bli överspelad. Visst, det fanns lite ersättningsutställningar här och där under tiden – man kunde se Rembrandts lilla självporträtt på Konstakademin, till exempel – men Nationalmuseum var faktiskt stängt.

Nu var det inte ett fritt val, det var nödvändigt, för kåken var i bedrövligt skick. ”Vi har vatten och smältande snö på vinden och besökare som svimmar här sommartid på grund av den dåliga luften”, sade en överintendent. Det var sprickor i stommen på byggnaden och ”de tekniska systemen” – det är vad man kallar ventilation, el, avlopp och vatten, om man vill ta bra betalt för att dra nya rör och ledningar – var slut.

Och ur detta, alltså, fem och ett halvt år senare, en fräsch succé.

Vad kan vi lära av detta?

En hel del, börjar jag tro. Och framför allt vikten av att stänga ned ibland. Att inte bara fortsätta trampa på, när kängorna är utslitna och man råkat gå i kärret.

Det mest uppenbara exemplet just nu är förstås regeringsbildningen. Det är ju inte bara så att de intrikata låsningar som partierna försatt sig själva i, är väldigt svåra att begripa för normala väljare. De verkar dessutom svårförståeliga för politikerna själva. Så varför inte slå igen riksdagen i fem och ett halvt år? Ge partipolitiken en chans till renovering i lugn och ro?

Vi skulle nog klara oss.

Eller, förresten, ännu bättre: känns inte hela offentligheten rätt sunkig? Centern anser sig utsatt för ”centerhat”. Det talas ständigt om antisemitism, islamofobi, transfobi, misogyni och allt möjligt annat med obehagligt i på slutet. Från alla håll gapas om undergången, genom kulturskymning, samhällskollaps och invandring, eller genom klimatkollaps, eller bara genom Trump, eller Putin eller Kina eller fascismen. Tonen är snarstucken, ogin och hätsk. Femtonåringar dras fram som offerjungfrur, i en desperat jakt på renhet. Men allt blir bara solkigare.

Sprickor i stommen, slutkörda tekniska system, vatten på vinden och så dålig luft att man svimmar. Nog låter det bekant från dagsdebatten?

Man får inte vara så skraj för slå igen. Ibland behövs det, för att renovera det som ohjälpligt sjangserat. Så låt oss stänga offentligheten i fem och ett halvt år. Bara ägna oss åt privata samtal och försöka återfå fattningen. Det kan mycket väl sluta i succé.