Förbjud rökning överallt – förutom på uteserveringarna

Kluvenheten kommer sig ändå därför att jag vet hur många onödiga cigg jag tagit i mitt liv. Jag röker inte längre, men förr om åren, wow, vad många skitcigg jag sluppit om staten gått in och bestämt det åt mig. Jag talar om de trista ciggen. De som ingenting betyder.

När jag står på gatan utanför kontoret i för tunna kläder i februarikylan, ensam, med uttryckslös blick, tittar tomt över gatan och röker en cigarett ända ner till roten, sen fimpar jag snabbt och huttrar tillbaka in. I trappan på väg upp sen, jag har förhöjd puls, mina fingrar luktar nikotin. Jag mår inte bra.

När jag röker gående, i farten, på väg mellan två möten på stan, den typen av cigg som jag bara suger på några gånger innan den åker ner i asfalten framför mig, och jag försöker trampa till den när jag passerar och missar jag så är det inte hela världen, och kvar är bara en känsla av tomhet, för den ciggen var ju ingenting. Det var ju inte njutning, det var ju bara ett beroende som jag snabbt var tvungen att tillfredsställa. 

Eller de där tidiga helgmorgnarna för några år sedan. Jag tar en bebis till lekparken för att min fru ska få sova ut efter en besvärlig natt, och barnet leker i sandlådan och jag fibblar fram cigarettpaketet och när barnet kommer nära mig håller jag undan ciggen så att hon inte ska få rök på sig. Jag tvättar mina händer omedelbart när jag kommer hem, för det går inte att förklara för min fru varför jag röker i en lekpark klockan sju på morgonen.

Jag försöker förstå vidden av det rökförbud som av allt att döma nu kommer att införas i sommar och jag noterar att det gäller bushållplatser och lekparker, och det gläder mig, bra, då har staten fattat, då jagar den efter rätt cigg, då sätter den stopp för trista cigg. 

Men så ser jag också att det också kommer att gälla uteserveringarna. 

Jag får en klump i magen. Kanske är det för alla minnen, av sällsamma stunder på uteserveringar. Det var där livet ägde rum.

Öl och jordnötter på de skrangliga borden. Du och ditt sällskap. Vart du än vänder blicken ser du på någon som du älskar. Den lättsamma ironi som kanske annars kännetecknar era samtal är borta, nu säger ni så uppriktiga saker till varandra. Det är svensk sommar sådan den brukade se ut innan 2018, vänligt och stilla, lite fuktigt i luften, ett regn har just torkat bort och där, i glipan mellan horisonten och molntäcket, visar sig plötsligt solen, och det är som att det börjar brinna på väggarna och överallt på trädäcket, ölen på borden glimmar plötsligt som av guld, och du sitter där och ser dina vänner och känner solen mot dina kinder och känner plötsligt en sån oerhörd tacksamhet för stunden, och kanske är det ölen som pratar – du beställer med ett fånigt leende in din tredje – men det känns alldeles sant när du formulerar det för dig själv:

Tacksamheten är större än så, den gäller inte bara stunden, den gäller livet. Du är glad för att du får leva. Och du tänder en cigarett. Den knastrar stilla, en sensuell dimma lägger sig över ditt sällskap, en hinna som säger att allt kommer att gå bra.

Skratt och hopp i sommarkvällen, du och de du älskar. 

Det ÄR galenskap att röka. Förbjud det överallt, alltid. Men låt det fortsätta på uteserveringarna. Låt oss betrakta uteserveringarna som en farkost, ett maskhål till förr i tiden. Där sitter vi med vår cigg och vår öl, mot all rim och reson, men med en känsla av att livet är här, det är nu vi lever det.