Petter Larsson: Hur lång är en armslängd?

När vänsterpartisten Ingrid Mattiasson Saarinen här på kultursidan (HD och Sydsvenskan 30/10) ifrågasatte att Horace Engdahl skulle medverka på Kultur-wknd rullades det stora artilleriet ut.
Denna tidnings medarbetare Maria G Francke (31/10) menar att det vore fel att belägga Engdahl med ”arbetsförbud” och skriver att kulturen inte ska ”tvingas passera smakdomare med olika politisk färg”.
Aftonbladets Åsa Linderborg (1/11) skriver om ”yrkesförbud” och talar om inkvisitorer. Hon upprepar också arrangören Ulf Dahlströms argument (SVT 31/10) att Engdahl inte blivit dömd för brott.
”Hobbymaccarthyister” utbrister Expressens Jens Liljestrand (1/11) och talar om ”svartlistning” och ”yrkesförbud”. Att politiker skulle ha synpunkter på Liljestrands lämplighet på ”grundval av saker jag kan ha sagt och gjort – i helt andra sammanhang – är djupt olustig”, skriver han.
Alla varnar de för vad som kan hända om andra politiska krafter – läs någon version av sverigedemokrater – skulle styra kulturen.
Även om jag misstänker att Ingrid Mattiasson Saarinen egentliga syfte mer var att använda Engdahl som trampolin för att visa upp partiets feminism än att på allvar försöka stoppa honom – politisk kritik är ju nästan alltid en garanti för att ett arrangemang blir av – så tolkar jag hennes inlägg just som ett försök att porta en enskild kulturutövare hon finner olämplig.
Jag delar uppfattningen att Engdahl bör vara välkommen på Kultur-wknd. Men jag värjer mig samtidigt mot delar av kritikernas argumentation. De gör svåra saker för lätta.
Ordet yrkesförbud brukar användas om lagstiftning som förbjuder att någon anställs i offentlig tjänst på grund av dennes åsikter (eller ibland härkomst) och associeras till diktaturer, men även till Västtysklands förbud att anställa vänsterradikaler från 1972. Steget till att inte vilja bjuda in en person till ett visst arrangemang tycks mig väldigt långt.
Det är väl heller inget avgörande kriterium att man inte är dömd för brott? Det finns ju personer som kan vara olämpliga fast de inte är brottslingar, precis som det kan finnas skäl att ge brottsdömda utrymme, exempelvis en Jan Guillou, en Chelsea Manning eller en Yahya Hassan. Man kan, menar jag, aldrig lämpa över besluten på någon ”yttre” auktoritet – lagen, domstolarna – för att slippa ta ställning själv.
Sen är det detta med Jens Liljestrands ”i andra sammanhang”. Hade Liljestrand accepterat någon som ”i andra sammanhang” förnekat Förintelsen eller hyllat Islamiska staten? Hade man kunnat bjuda in kulturprofilen Jean-Claude Arnault själv, för att tala om sina fotografier, kanske?
I teorin kanske, men knappast i praktiken.
Vad jag vill ha sagt är att det inte går att hitta entydiga kriterier för när en person bör, eller inte bör, ges en plats på scen. Det handlar om hur och varför, och om bedömningar och därför om omdöme. Det är detta omdöme Ingrid Mattiasson Saarinen ifrågasatt, och det måste man kunna göra.
Men kanske inte som politiker? Det är ju den springande punkten, det helgerån som eldat upp kritikerna mest.
Bakgrunden är den princip om ”armlängds avstånd”, som i Sverige liksom i flera andra västländer inrättades i ljuset av hur Europas diktaturer under 1900-talet ställde kulturen i statens och partiets tjänst. Den kan uttryckas som att ”konstnärliga beslut inte bör fattas på politisk nivå utan överlåtas till ämnesexperter” (SOU 2010:11).
Det innebär inte att politikerna inte styr. Genom att anställa en viss verksamhetschef eller flytta resurser från ett fält till ett annat, kan man i ganska hög grad bestämma vad utbudet ska bli.
Armslängden är en god tanke. Men hur lång armen ska vara finns inga svar på. En snäv tolkning är till exempel att ingen kulturnämnd ska lägga veto mot vad som får visas på den kommunala konsthallen. I den andra änden av skalan måste även politiker få nämna en konstnär eller författare de gillar eller ogillar. ”Jag läser gärna NN, men den sortens konst är inget för mig”.
Mellan den direkta styrningen och det harmlösa pladdret öppnar sig det stora grå stridsfält som Ingrid Mattiasson Saarinen befinner sig på. Som oppositionspolitiker har hon ringa makt över kulturpengarna, men omvänt ett uppdrag att kritiskt granska hur de används. Att hon helt skulle hålla tyst om innehållet i en kultursatsning är möjligen därför ett alltför långtgående tabu. Vi ska ju heller inte ha politiker som inte vågar stå för något. Så även om jag inte delar hennes vilja att porta Engdahl, är jag inte helt övertygad om att hon trampat halvvägs till diktaturen när hon framfört den.