Låt inte Annie Lööf ta över showen, S och M

I två månaders tid har väljarna tvingats bevittna alliansens inre kamp. Att mandaten inte skulle räcka för att förverkliga drömmen om en alliansregering utan SD-stöd har stått klart i flera år. Ändå hade borgerligheten ingen plan för det uppenbara.

Det är lika häpnadsväckande som oförsvarligt.

Gång på gång får vi höra att det övergripande målet är att till varje pris hålla ihop alliansen. Valresultatet är sekundärt. Likt sittstrejkare i en gatukorsning tänker de blockera trafiken tills de har fått sin vilja igenom. 

Först hette det att Socialdemokraterna måste släppa fram alliansen eftersom den utgör det största regeringsalternativet. Några veckor senare avfärdades samma förhoppning som naiv av den del av högern som i stället vill att SD ska släppa fram alliansen – utan motkrav. Centern och Liberalerna pekar i stället på MP som den nya dörröppnaren för alliansen.

Gemensamt för alla dessa strategier är att de saknar verklighetsförankring. De fyra partierna verkar vara paniskt rädda för att få skulden för att ha brutit isär alliansen. 

Min gissning är att väljarna redan har gått vidare. De kräver bara att alliansens partiledare ska resa sig upp och sluta blockera trafiken.

Moderaterna riskerar en lång ökenvandring

På onsdag kommer Ulf Kristersson med största sannolikhet att röstas ner av riksdagen. Det blir ett tungt bakslag för moderatledaren. Kristersson kan inte längre visa på en framkomlig väg till makten för det egna partiet. Han är pressad såväl internt som externt av SD:s opinionssiffror.

Det kan vara början på en lång ökenvandring för Moderaterna. Taktpinnen kommer att lämnas över i Annie Lööfs händer, oavsett om hon uttryckligen får ett sonderingsuppdrag eller inte. 

En rad mer eller mindre möjliga regeringsalternativ radar upp sig: C+L, hela alliansen+S, S+MP+C+L, S+MP+L med C utanför regeringen eller en ren S-regering.

Gemensamt för i stort sett alla dessa konstellationer är att de skulle få svårt att få något uträttat. Viktiga frågor skulle fastna i samordningskansliet eller i segslitna förhandlingar. Det enda alla dessa partier har gemensamt är att de är mot SD.

Det är lätt att föreställa sig dynamiken i ett sådant politiskt landskap. Annie Lööf och Jimmie Åkesson skulle bli de naturliga motpolerna. Konfliktnivån ökar samtidigt som samhällsproblemen förblir olösta.

Både S och M riskerar att hamna i en skuggtillvaro. Moderaterna får svårt att opponera trovärdigt mot forna allianspartners medan Socialdemokraterna tvingas anpassa sin agenda efter önskemålen hos MP och C.

Se polariseringen i USA som ett varnande exempel

Valet i USA i veckan bör tjäna som avskräckande exempel för Sverige. Republikanerna har under Trumps presidentskap blivit alltmer konservativa och nationalistiska medan Demokraterna i allt högre grad har blivit ett parti för minoriteter.

Även tunga samhällinstitutioner, såsom medierna, har fallit offer för polariseringen. 

Sverige är förstås inte i närheten av det amerikanska tillståndet. Vårt land räknas alltjämt som ett högtillitssamhälle med låg grad av ekonomisk ojämlikhet. Men riskfaktorer finns där, som statsvetarprofessor Lars Trädgårdh påpekade i Expressens Ledarsnack i veckan.

Det stora flyktingmottagandet under senare år är en källa till polarisering. Den ekonomiska ojämlikheten ökar snabbt liksom klyftorna mellan stad och land. Och tilliten varierar alltmer beroende på var i Sverige du bor.

Det är varningssignaler som bör tas på största allvar. Hög tillit och låg grad av polarisering tillhör den nordiska modellens största tillgångar.

En S-M-regering skulle visa att det politiska systemet levererar

Ett särskilt tungt ansvar vilar på de två stora partierna. Socialdemokraterna måste rida spärr mot identitetspolitik och extremism, och se den avgrund som SSU-skandalen öppnar. 

För Moderaternas del handlar det om att inte falla för högerpopulismens frestelser – såsom att kapitalisera på vreden, så tvivel om sanningen, underblåsa motsättningar och låta det offentliga samtalet domineras av symbolstrider. 

En S-M-regering skulle vara ett tvärt brott mot den logik som obönhörligen tycks leda mot ökad polarisering och politiska låsningar. Den skulle kunna visa att det politiska systemet kan leverera. Jag har i tidigare krönikor pekat ut reformområden som en sådan regering bör ta sig an.

Det handlar till att börja med om att restaurera statens kärnområden, som rättsväsendet, försvaret och gränserna. S och M kan fatta de svåra beslut som krävs för att säkerställa en stram migrationspolitik och lag och ordning, däribland bättre tvångsmedel, slopade straffrabatter och nya påföljder för unga. De skulle också kunna ta krafttag mot ID-fusket och välfärdsbrottsligheten samt göra om LSS.

Andra prioriterade områden bör vara att reformera bostadspolitiken, genomföra en skattereform samt överföra mångmiljardbelopp till kommunerna för att klara det demografiska trycket och den akuta personalbristen.

S och M måste börja tänka utanför boxen

En sådan regering ska inte ha som huvudsyfte att konfrontera SD. Tvärtom bör S och M medge att de tidigare har försummat viktiga politikområden och att de hör missnöjet från SD:s över en miljon väljare. 

Därmed skulle storkoalitionen klara alla fyra testen för en tillträdande regering: 1) Den överlever statsministeromröstningen genom att inte ha en majoritet av riksdagen emot sig. 2) Den får igenom sin budget. 3) Den bör kunna enas om en sakpolitisk agenda som svarar mot de största samhällsutmaningar. 4) Den återspeglar i rimlig grad valresultatet, och bör därmed kunna uppfattas som legitim.

Det finns naturligtvis mängder av fallgropar för en sådan regering. Den är ett högriskprojekt för både S och M. Men att avstå från makten och låta andra ta initiativet medför också stora risker.

En S-M-regering vore bra för Sverige och den skulle kunna rensa bordet från en rad frågor utanför den vanliga höger-vänsterskalan. Det skulle paradoxalt nog kunna underlätta de traditionella konfliktlinjernas återkomst.

Kristersson och Löfven måste våga tänka utanför boxen.  

 Läs också: Kan Sverige bli lika polariserat som USA?