Konsertrecension: Jenny Wilson driver ut demoner med starka känslor

Jenny Wilsons dramatiserade konsert på Dramaten är en fortsatt bearbetning av temat på albumet ”Exorcism”. Musikerna varvar soulig electropop med new wave-punk – och Wilson berättar en historia som fått en kollektiv bärkraft efter metoo.

Ruban Nielson är inte världens mest karismatiska frontfigur, men lyckas ändå visa hur kul indie fortfarande kan vara.Ruban Nielson är inte världens mest karismatiska frontfigur, men lyckas ändå visa hur kul indie fortfarande kan vara.
Fatoumata Diawara vill bana väg för ett hav av afrikanska systrar.Fatoumata Diawara vill bana väg för ett hav av afrikanska systrar.

Salongen fylls av pulserande klubbstämning. Men ljudspåret förbyts snabbt till natten utanför: klackar mot asfalt, tunnelbanan, tung andning. I en lädersoffa, som senare får kladdande händer, ligger Jenny Wilson och sjunger om månen som såg alltsammans, men vände bort sin blick. Det är ovant att höra henne sjunga på svenska; både språket och peruken skapar distans till den artist hon brukar vara. Samtidigt har Wilson alltid haft nära till det teatrala och den här gången har hon en ovanligt stark berättelse att arbeta med. En historia som dessutom fått en kollektiv bärkraft efter metoo.

Det är den aspekten hon tillsammans med regissören Py Huss-Wallin tagit fasta på inom ramen för det nya Dramaten&-formatet ”performance concert”. Den dramatiserade konsertföreställningen ”Who’s afraid of Jenny Wilson?” är en fortsatt bearbetning av temat på albumet ”Exorcism”, som tillkom i sviterna efter en våldtäkt. 

”Who’s afraid of Jenny Wilson?””Who’s afraid of Jenny Wilson?”
”Who’s afraid of Jenny Wilson?” Foto: Jenny Baumgartner

Titeln är en välfunnen passning till Edward Albees teaterpjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, där tredje akten heter just ”Exorcism”. Hos Albee kretsar utdrivningen kring ett barnlöst pars förnedringslekar och livslögn, men pjäsen är i grunden en kritik mot sociala strukturer i stort. Liksom hos Wilson, där även Rödluvan och vargen samt Disneys ”Tre små grisar” dyker upp i en sorts rollspel mellan offer och förövare. 

Det finns alltså flera metanivåer. Men ”Who’s afraid of Jenny Wilson?” handlar inte så mycket om att tänka som om att känna. Och det gör man – starkt. Musikertrion August Zachrisson, Klabbe Hörngren och Mikael Häggström målar upp stämningar och sinnestillstånd. Wilson fyller i sin tur ut både souligt suggestiv electropop och ett new wave-punkigare, Tant Strul-nära sound med ett vittnesmål som lika gärna kunde vara någon annans. Unga, något valpiga, dansare från Balettakademien gestaltar fysiskt med kroppar som krälar, kråmar sig sexuellt eller faller. Men också kroppar som lyfts upp och blickar som inte tittar bort. Kroppar som ställer sig bakom varandra när ett svartklätt #tystnadtagning-uppbåd till slut strömmar in på scen.

Läs fler konsertrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om den oheliga duon David Eugene Edwards och Alexander Hacke