I spillrorna av en totalskada

Totalskada betyder på försäkringsprosa att en irreparabel skada inträffat. Det försäkrade föremålet är för evigt förstört.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Helena von Zweigbergks nya roman, som heter just Totalskada, är det en lidingövilla som oåterkalleligt brinner ner. Men, ska det snart visa sig, det är inte bara villan som blir så rök- och eldskadad att den måste jämnas med marken, också de tre nyvuxna barnens barndom och huvudpersonerna Agnetas och Xaviers äktenskap drabbas av vad som nog inte kan omtalas som annat än just totalskada.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

Romanen börjar med sex döda harar, som Xavier, nypensionerad och nybakad jägare, burit med sig hem från premiärjakten och nu med sin hustru ska flå, bereda och tillaga. Scenen där de knipsar av de små harbenen med tång, sliter pälsen av kropparna och försöker titta på allt annat än varandra har något gotiskt över sig, och med namnvalet och de där köttstyckena öppnar von Zweigbergk en dörr mot Mare Kandre och det som blev hennes sista roman, Xavier. Där innebar kött inslaget i vitt blodfläckigt papper starten för Xaviers idoga sökande efter kvinnan. Hos von Zweigbergk är det snarare motsatsen, harköttet är bara ännu ett ting som kommer att förruttna och totalskadas. De små harliken försvinner också ganska snabbt ur berättelsen och med dem stängs också dörren till Mare Kandres mörka associativa universum och istället tar von Zweigbergks mycket detaljerade piktur över med sitt excellerande i blickar, gester och relationer som vrängs liksom ut och in. Den här gången är den språkliga exaktheten och konsekvensen i synvinkel, allt det som genom Agnetas ögon förklaras (och ibland utmanas), på gränsen till kvävande – och inledningsvis också, tröttande. Men det vänder och förtätas.

ZuZRWEh2rS2oDS2rtEVn9Rqdms4.jpg

När texten överger Agneta och Xavier är totalskadan ett faktum. Läsaren är rödgråten, styvfamiljens ibland omöjliga familjekonstellation utmanad och sörjd men också så innerligt omfamnad att den där syrekrävande detaljrikedomen i Agnetas röst sedan länge är förlåten.