HSO undvek den hotande ljudgröten

Mozarts requiem är en av de sakrala tungviktare som klarar att lyftas in i konserthuset. Vad man förlorar i stämning får man igen i fokus på själva musiken. En nutida parallell är Arvo Pärt, vars musik också går rätt in på cellnivå var den än befinner sig.
Men nu gäller det Helsingborgs symfoniorkester och Mozart. Dirigenten Stefan Solyom stimulerar en dramatiskt flödande version med förkärlek för snabba tempi och skarpt uthuggen text. Väggen bakom konserthuskören hjälper till att skapa en fast klangkropp – hur ofta slukas körerna inte av utrymmet vid altaret bakom – och ett starkt sångarlag är placerat centralt precis framför kören, vilket i sig understryker att solisterna inte är skall sjunga opera utan snarare forma symboliska representanter inom en musikalisk ritual.
Det fungerar alldeles utmärkt.
Att recensera requiet är riskabelt. Musik som går in på cellnivå kan skapa alltför många åsikter om detaljer, och om musikerna inte tillfredsställer just dem så gäller det att invänta sluttonen innan man protesterar. Just valet av tempo i varje enskild sats är känsligt, för kontrasterna bidrar så mycket till helhetsintrycket. Min puls går upp i “Dies irae”, lägger sig skönt tillrätta i “Tuba mirum” och går upp igen på “Rex tremendae”, men denna gång av irritation på ett missriktat framåtlut.
Det passerar. Eftersom Helsingborgsorkestern förmår tugga kontrapunkt med snabba, lätta käkar undviks den ljudgröt som annars riskerar att bli resultatet av att ständigt elda på. Konsten är att verkligen följa dirigentens direktiv om dynamik och att ta tag i alla underbart sensibla ställen som kompletterar det dramatiska flödet.
I och med körens fina behandling av “Lacrimosa” lägger sig allt på plats. Slut­intrycket är ett requiem att minnas.
Mozarts requiem innebär fullsatt salong. Abbonemangspubliken får ta del av den långsiktigt syftande kreativitet där nyskriven musik fogas in i ett tema som löper över hela säsongen. Stravinskys svit ur baletten Pulcinella passar bra som motvikt till Mozarts requiem: medvetet lättsam och mycket kontrastrik musik präglad av nykter distans och organisation. Mer hjärncell än ”känslocell” kanske, men samtidigt skall man komma ihåg att Stravinsky är den 1900-tals­tonsättare som gjort mest för att befästa musikens ursprung i dansen, det gäller såväl snilleprimitiva Våroffer som den nyklassicistiska Pulcinella. Såväl orkester som sångarsolister är på tå i detta.
Men för en nytillkommen lyssnare ter sig kombon Emmy Lindströms treminutare “The lost clown” – en del av tjugoen i hennes verk inspirerat av Schönbergs Pierrot Lunaire – och Leoncavallos aria “Vesti la giubba” ur “Pajazzo” väldigt apart. Martin Hultqvist tenor är en njutning att höra, och för att få en chans att lära känna Emmy Lindströms tonspråk bör man alltså gå på alla abbonemangskonserterna.