Infernaliskt med Dark Funeral

Black metal vill gärna framstå som hårdrockens mest extrema avart. Sedan tidigt åttiotal har band tagit i från tårna för att spela snabbare, skrika obehagligare och bete sig trotsigare än någon gjort förut. Eftersom förbjuden frukt smakar godast har vissa av dessa rebeller blivit förvånansvärt populära med tiden. Få svenska band i genren är lika framgångsrika som Dark Funeral.
Begravnings­­entreprenör? Jo, det kan vi kalla gitarristen Mikael “Lord Ahriman” Svanberg, bandets enda återstående originalmedlem. En utdragen skivbolags­tvist och otaliga medlemsbyten – Stockholmskvintetten är inne på sin fjärde sångare och åttonde trummis – har inte hindrat honom från att bygga ett starkt varumärke.
Marduk må ha fler lyssnare på Spotify och Watain få mer utrymme på kultursidor, men med en miljon följare på Facebook och hundratrettio­tusen på Instagram är Dark Funerals namn det mest kända.
På Mejeriet säljer de turnétröjor som firar “tjugofem år av sataniska symfonier” och på merch­bordet ligger instruktioner för vilka hashtaggar som gäller (minst ett halvdussin olika) när fans lägger upp konsertbilder i sociala medier. Jag swishar bandet trettio kronor för en svart is­skrapa med bandets logga och noterar att betalnings­mottagare är Dark Funeral AB. Gärna kaos och djävulskap på scen, men i bokslutet ska det vara ordning.
Alla hårdrockare födda på sjuttiotalet har någon gång drömt om att vara Kiss, så bandledaren vet vikten av att bjuda på en show. Ljussättningen är dramatisk, musikerna är krigs­sminkade och bär handgjorda rustningar som kunde varit stulna från orcherna i “Sagan om Ringen”-filmerna. Innan de går på scen är ljuset släckt och det hörs åska, kvinnoskrik och en tickande klocka.
Liknande pauser med kusliga skräckfilmsljud dyker upp några gånger till under kvällen för att skapa en olycksbådande spänning och ge lite andrum. Däremellan är det fullt ös enligt komparationsmönstret fort, fortare, fortast. Förutom när kvintetten bromsar in för “Godess of sodomy” och “Atrum regina”, som är black metals svar på sexting. Den senare låten har också ett break där det hörs att basisten gör mer i bandet än odlar skägg.
Marknadsföring i all ära, men Dark Funeral hade aldrig blivit så populära om inte Ahriman skrev så välarrangerade låtar. Den talangen bekräftade SKAP, en intresseorganisation för Sveriges kompositörer och textförfattare, genom att belöna honom med årets pris i metalkategorin.
Låten “Temple of Ahriman” hälsar lyssnaren välkommen till “en infernalisk tortyrkammare som ingen överlever”, vilket säkert är tänkt som en sammanfattning av Ahrimans kreativa uttryck. Men det enda som är plågsamt är vokalisten Heljarmadrs röst. Han kan growla med eftertryck, men håller sig helst till den sortens tunna skrik som får folk att tro att black metal inte är för dem. Däremot har han den utstrålning krävs för att rader om att “våldta din själ så illa att ingen gud vill komma i närheten” ska framstå som något annat än komiska.